Gräsänka – periodvis ensamstående mamma

Just nu är jag gräsänka. Det vill säga att jag är en periodvis ensamstående mamma. Visserligen gör jag ju det mesta även då han är på hemmaplan – då han jobbar 7-16 på annan ort. Jag är fortfarande mammaledig och hämtar / lämnar på skola och förskola så sett. Jag handlar. Jag gör det mesta kring hushållet och tvättstugan med. Även då han är på hemmaplan. Jag är ju hemma mer, alltså självklart att jag gör mer också. Men, känns ibland lättare att planera när man faktiskt är SJÄLV. Det blir lättare att rodda allt på egen hand. Att inte räkna in en till – eller fundera på om han hinner hem för dittan och dattan.

Jag ser mig själv som periodvis ensamstående mamma. Det gör jag inte för att jag ser ner på dem som är ensamstående på heltid. Verkligen inte. Men jag känner själv att jag ju faktiskt är i den sitsen – att den benämningen stämmer in så otroligt väl på mig.

Nu är de lediga imorgon på grund av studiedag på skolan och förskolan. Vilket gör att vi kan mysa till det en extra dag. Och jag vet att Micke blir borta till på fredag ungefär. Vilket gör att vi kommer att passa på att äta tacos imorgon. Micke tycker inte om den maten så det är en klassiker att äta det här hemma då han åker iväg på sina jobb. Vilket gör att även barnen längtar till just måltiderna när han är borta.

Långhelgen väntar runt hörnet

Idag ville tjejerna bli hämtade tidigt och slippa fritids, vilket innebär att jag får försöka jobba på lite intensivare nu då Michaela sover. Men vill bara kika in här och säga hej! Nu väntar en långhelg runt hörnet och jag blir helt till mig! Ska jag äntligen få kunna sova ut en morgon? Åh, jag ska nog inte riktigt räkna med det trots allt. Men man kan ju alltid hoppas på det menar jag. Men blir det fint väder kommer jag och tjejerna i alla fall att bege oss ut på en liten picknick någonstans i närheten. Lite god grillad kyckling, lite potatissallad och en grönsallad till det att ta med ut. Helt enkelt galet bra tycker jag. Nackdelen är alla fåglar som blivit vana att bli matade av alla människor i Huskvarna känns det som. Livrädd för fåglar!

Nä, dags att återgå till studierna. Kikar in senare igen. Är en hel del som sker i mitt liv men som jag inte riktigt kan berätta om riktigt ännu. Men snart så, hoppas jag.

Fotbollsträningen upphör

Samantha har tränat fotboll sedan i november. Men i torsdags tränade hon för sista gången. Detta då hon under hela halvåret har känt sig utanför, ensam och utpekad. Övningarna har varit för svåra, instruktionerna för otydliga och så har laget inte välkomnat henne att bli en med dem. Ingen har hejat fram henne, ingen av laget säger knappt något till henne. Bara några få som ens säger hej då de kommer till träningen. Och i torsdags brast det för oss föräldrar. Det var Micke som var med då och faktiskt hörde hur några ur laget kallade henne för ”Lillen”, vilket hon absolut inte ska behöva ta / höra. Så vi meddelade samma dag att hon slutar på fotbollen. Hon tyckte om sporten men inte hur hon behandlades av laget. Tråkigt, men.. vi valde att göra det som kändes bäst för henne i nuläget.

Jag hade för någon månad sedan pratat med tränaren om att hon har svårt med grovmotoriken på grund av Turners syndrom, att jag ville ha lapp med olika övningar vi kunde hjälpa henne med hemma. Den lappen har vi inte fått. Och vid varje träning har man verkligen sett att hon försökt förstå instruktionerna men inte hängt med. Så detta känns ändå som rätta valet såhär i efterhand. Men så tråkigt då hon ändå ville träna fotboll.

Föräldraledighet övergår till tjänstledighet

Jag tar allting från början (är nog bäst) så att ni hänger med. Den 1 mars 2020 började jag en provanställning inom hemtjänsten. Bara 6 veckor senare gick jag hem, med gravidpenning. Detta då jag ju var i vecka 36 då jag gick hem. 2 veckor senare, den 1 maj 2020 fick jag beskedet om att min provanställning gick över till en fast tjänst. Min allra första tjänst någonsin! Lyckan var gjord. Jag födde Michaela den 14 maj och blev alltså föräldraledig. Först var planen att jag skulle komma tillbaka till jobbet den 15 maj 2021, dvs om cirka två veckor från och med NU.

Bilden är tagen 25 april 2020, enbart 1,5 vecka efter att jag gått hem på graviditetspenning.

Men.. Redan i september (2020) kände jag att maj inte var en sådan bra tidpunkt att ha inskolning på. Alltså ändrade jag mig och skrev till chefen att jag förlängde min föräldraledighet till den 5 september. Skulle alltså nu återgå till jobbet den 6 september 2021. I januari skickade jag en fråga om det gick att anpassa ett schema för mig de veckor Micke eventuellt var borta på sina resor (där han är borta 1-6 veckor i stöten) så att barnen, som inte trivts eller ens fungerat bra på natt-omsorgen, skulle få slippa barnvakt / sova på natt-omsorgen. Svaret jag fick då var att om jag inte kunde jobba deras tider (utan minsta anpassningsmöjlighet) så kunde jag söka annat jobb. Och jag ordnade därmed så att jag kunde återuppta studierna istället för att jobba på de ”oresonliga tiderna”. Förskollärarutbildningen är det som jag ska återuppta. Allt var klart. Skulle bara skriva till chefen med en uppsägning. Men när jag luftade mina funderingar (ni vet, kalla fötter) i en mammagrupp på Facebook så rekommenderade de mig att inte säga upp mig utan att istället ta tjänstledigt på grund av studier. Sagt och gjort, igår mejlade jag chefen och fick ett okej till tjänstledigheten. Är från och med den 23 augusti tjänstledig till och med januari 2024.

Detta innebär att jag hann jobba 6 veckor. Är mammaledig i totalt 1 år och 4 månader innan en tjänstledighet på 2,5 år hägrar. Är åter på jobbet (om jag inte får ”lov” att jobba vissa somrar och sådant) i februari 2024 efter 3 år och 10 månaders frånvaro.

Okunskap eller bara nonchalans?

Igår var jag till tandläkaren med Mary och det skulle vara en helt vanlig kontroll för hennes del. Inga problem med det. Det som skulle komma att bli ett problem var tandhygienistens bemötande. Inte mot Mary… Utan mot mig. Jag förklarade tidigt att jag hör inte när hon har munskyddet på (mötte oss med enbart visir). Att hon dessutom måste se till att påkalla min uppmärksamhet och också se till att hon fått min uppmärksamhet INNAN hon talar till mig. Hon måste också se till att inte prata bakom min rygg eller med hennes ansikte vänt bort från mig.

På ALLA punkter gjorde hon tvärtom. Pratade med munskydd på – samtidigt som hon höll på med kontrollen av Marys tänder (dvs tittade bort åt annat håll) och när jag samtidigt försökte ha Michaela lugn. Så hörde jag vad som sades? Nej. Jag hörde inte ens att hon pratade med mig. Inte förrän hon STIRRADE på mig och i princip tyst väntade på ett svar från mig insåg jag att hon hade kunnat sagt något till mig. Jag sa enkelt ”Jag väntar tills du är klar med undersökningen och kan ta av dig munskyddet igen, för jag hör dig inte annars.” och än en gång märker jag att hon säger något. Vad hör jag inte den här gången heller. Och nu blir jag irriterad. För det blir bara så.. fel i allting. Jag bir så pass irriterad att jag menar på att jag verkligen inte hör, att jag vill hon väntar. Att hon får skriva in i journalen att Marys mamma är hörselskadad, tänk på detta. Typ.. Jag har gått dit med barnen i 7 års tid nu typ. Och får samma bemötande varje gång. Så jag sa till dem nu att varje gång jag ska ha ett besök där med någon av barnen så kommer teckenspråkstolk att bokas, vilket de får sköta och fixa med – annars får de stå för ombokning av tid – utan att det ska kosta mig/oss något. För de har misskött detta så fatalt. Men hon blev arg på mig istället den här tandhygienisten att hon i princip ”glömde” att Mary skulle få en leksak / sak från henne när allting var klart. Jag fick säga till att ”Trots att du är arg på mig så får du inte behandla Mary sämre för det.” DÅ först kom lådan med sakerna fram och Mary kunde välja en sak.

Jag vet att en del menar på att detta är okunskap. Men jag tror det handlar mycket om nonchalans. De är vana vid att köra på i ett race och gud nåde om det blir utanför deras comfort zone. Då blir det skyddlapparna på och de kör på i sitt race ändå – trots att situationerna blir helt knas. Jag ska inte behöva bli utanför, när jag ändå säger till att jag inte hör och vilka kriterier som krävs för att jag ska kunna ta del av informationen. Är det helt orimligt att vänta med att prata tills efter kontrollen av tänderna? Är det helt orimligt att titta på den man pratar med? Att visa den hänsynen? Den medmänskligheten?

Operation och födelsedag – allt i ett!

Vilken vecka det har varit. Vet inte riktigt var jag ska börja beskriva den men.. jag gör ett försök helt enkelt. Det började med att jag i fredags – för en vecka sedan precis, fick gallstensanfall. Jag trodde det gick över då jag väl lyckades somna. Men icke! Vaknade upp på lördagen med lika mycket smärtor och tyckte ”det var väl fan vad det drog ut på tiden den här gången då”.. Men på lördagskvällen åkte jag in akut (och hade Michaela med mig). Höll nästan på att svimma i väntsalen på akuten men klarade mig ifrån det. Jag fick ett ID-band, en infart i armen och det togs en del blodprover.. Jag fick även göra ett test för Corona, vilket visades vara negativ. Jag fick börja med ett dropp och blev inlagd. Jag förflyttades i rullstol. Michaela som hade sovit mestadels av tiden nere på akuten hade vaknat till och var nu nyfiken på allting som hände. Vid 22 på lördagskvällen fick vi vårt rum på akutvårdsavdelningen. Micke kunde komma en sväng på söndagskvällen med lite mer blöjor, lite klämmis och sådant. Det togs mer blodprover på både söndagen och måndagen. Först på måndagen fick jag lov att åka hem på permission.

Vad det var som hade hänt? Jag hade fått ett gallstensanfall, men även en inflammation i bukspottkörteln. Och därför planerades det att jag skulle få en operation för att ta bort gallblåsan inom fem dagar. Fick permission tills dess att operationen skulle ske. Först på onsdagen blev den av, opererades på eftermiddagen och kom tillbaka till avdelningen vid 19-tiden på kvällen. Fick då reda på att Michaela inte ätit något alls på hela dagen. Hade totalt vägrat allting som både pappa och farmor hennes hade erbjudit henne. 1,5 dl vätska var allting hon fått i sig den dagen så efter lite praktiska lösningar var hon och Micke hos mig på avdelningen kl 21 den kvällen. Och han åkte hem utan henne, hon blev med andra ord kvar hos mig. Och maratonammade hela natten kändes det som. Ammade verkligen ikapp! Så efter en vecka med tre blodprover samt ett covid-test, fyra olika infarter, ca 4 liter dropp, tre nätter på sjukhus (på två olika avdelningar) och en operation, så säger jag tack för den här veckan.

På torsdagen fyllde Mary sju år. En konstig födelsedag tyckte hon. Men jag kom hem, vilket hon tyckte var det bästa av allt tror jag. Vi kommer fira henne ordentlig imorgon med lite mer presenter och lite mer fokus på just henne och hennes födelsedag så att säga. Så ett inlägg till Mary kommer imorgon, men vill bara säga en sak just nu och det är att jag är ändå imponerad över hur väl tjejerna tagit den här veckan. De har tagit allt med en klackspark, varit oroliga och de har pratat om det. De har varit öppna om hur de känt. De har varit lite.. all over the place men.. de har hållit samman och de har verkligen hjälpt varandra och stöttat varandra. Det är otroligt glädjande att se.

Vill också bara ge en eloge till sjukvårdspersonalen som hjälpte mig att kunna ha Michaela hos mig. Att de verkligen såg till att göra det så bra som möjligt för oss båda. Frågade ofta om VI behövde någonting. Om de kunde hjälpa till med något eller så. Och pratade alltid med henne innan de tog sig an mig – för att involvera henne i det hela. Verkligen älskvärt gjort av dem!

Tillbaka till vardagen igen

Nu är påsklovet över för vår del och det är tillbaka till vardagen igen som gäller. Men hur ser vår vardag ut egentligen, vad händer och vad gör vi? För det första så lämnar jag barnen på skola och förskola innan jag och Michaela tar oss hemåt igen. Under tiden som vi tar oss hemåt brukar Michaela somna i vagnen och fortsätta sova ett bra tag hemma också – vilket ger mig tid för att vara produktiv i mitt pluggande. För jag pluggar en fristående kurs på distans, nu under mammaledigheten. Under själva dagen tar jag ju hand om Michaela men när hon leker för sig själv så passar jag på att fortsätta plugga lite mer. Och sedan blir det mat innan Michaela blir så trött att hon vill sova. Och då tar jag en promenad med henne till skolan / förskolan och hämtar tjejerna. Det är jag som står för typ 98% av alla hämtningar och lämningar.

Vad skulle du rädda?

Jag läste någonstans att en kvinna upptäckt svartmögel i hela sitt hem – vilket gjorde att hon nu varit tvungen att i princip länsa hemmet på alla möbler, leksaker, kläder och sådant – för att också slänga dessa då de ju varit utsatt för mögelangrepp. Det har fått mig att tänka lite… Vid en fara av brand, kris, eller liknande som gör att du snabbt måste lämna ditt hem. EFTER att du räddat barnen / eventuella djur och övriga människor i hemmet, vad skulle du då rädda om du haft möjlighet?

Jag vet i alla fall vad jag skulle rädda. Mina lådor med foton och andra minnessaker. Så ovärderligt för mig. Jag har inga bilder på molnet utan allting är på USB-stickor, eller framkallade bilder. Men i dessa minneslådor har jag även brev som min avlidne pappa har skrivit till mig för flera år sedan. Jag har gratulationskort till barnen från deras förskola då de fyllt år, jag har bilder på deras mor och farföräldrar och liknande. Helt enkelt ovärderliga saker.

Min syn på nära föräldraskap

Föräldraskap och barnuppfostran har verkligen blivit en sådan där het potatis, att man inte kan prata / skriva någonting om det utan att det blir diskussioner på hög nivå, eller att man inser att man tycker så otroligt annorlunda än dem i sin egna omgivning. Att ens tankar och åsikter kan skiljas åt så otroligt. Många gånger kan det också kännas utpekande om man själv gör på ett annat sätt än någon annan och att det verkar som om man får onda blickar på grund av det. Jag vill ändå ge min syn på hur jag ser på nära föräldraskap och hur det har kommit att ändra mig som person när jag fick nys på detta. Och jag fick en ”AHA-upplevelse” i och med det.

Nära föräldraskapets nyckelord är Lyhördhet

Lyhördhet är nyckelordet i Nära föräldraskap. Att vara lyhörd i sin föräldraroll, att kunna tidigt se/höra/tyda barnets signaler. Att tro på att varje skrik / gråt betyder något att det signalerar att barnet har ett behov att fylla. För att kunna vara så lyhörd behöver föräldern vara både mentalt och fysiskt nära barnet. Man lyssnar helt enkelt på magkänslan, på sina inre instinkter.  Nära föräldraskap är att knyta an till sitt barn genom att följa sina instinkter. Det är anknytningen och tron på den egna förmågan som förälder som är viktigast av allt.

Nära föräldraskap är inte en ”låt gå- metod”.

Att vara nära sitt barn och att vara lyhörd för dennes behov, är inte att vara en curlingförälder. Det är heller inte en ”metod som låter allting vara”, utan det finns givetvis regler, ramar och struktur även hos de familjer som har nära föräldraskap applicerat.

Nära föräldraskap står inte för att straffa barnen

Straffa barnet är heller inget som nära föräldraskap står bakom. Detta skriver Petra Krantz Lindgren mycket bättre än mig, men jag tycker verkligen hon har fångat det så bra i text så.. Jag länkar till henne istället.

Vi kör en frågestund på detta!

Fråga på! Vad som helst inom föräldraskap, min syn på uppfostran och allting inom detta ämne. Vore riktigt kul att få svara på era frågor kring det då detta är något som ligger mig varmt om hjärtat.

Hon sover fortfarande dagsvilan på mig. Älskar det!

Inredningstankar

Det har varit många tankar hit och dit om hur vi ska inreda här hemma. För snart måste vi ju möblera om – att gå från prat till action. Varför, tänker ni kanske? Vi bor i en fyra men agerar ungefär som om vi bor i en trea. Hur då, tänker ni kanske? Vi använder ett rum till ett slags förråd känns det som. De tre stora tjejerna (Samantha, Mary och Ebba) delar ett rum och Michaela sover fortfarande i vår säng. Det finns en del funderingar kring hur vi ska möblera om som sagt.

Såhär har vi det just nu. Mitt och Mickes sovrum längst ner i högra hörnet. Med oss i vår säng sover Michaela fortfarande. I rummet med de två ljusblå sängarna är det en våningssäng och en singelsäng. Därinne sover Samantha, Mary och Ebba.

Det finns två alternativ som jag ser det just nu. Kanske tre men två är mest… sannolika att vi kan genomföra.

  1. Att alla fyra tjejerna sover i samma rum som de tre stora tjejerna sover i nu. Och så får de ”förrådsrummet” / ”hobbyrummet” (som vi kallar det) till ett lekrum.
  2. Att vi delar upp tjejerna så det blir två tjejer i vardera rum. Alltså två sovrum och inget specifikt lekrum.
  3. Att jag och Micke flyttar ut från vårt rum, de fyra tjejerna sover i det rum som de tre stora tjejerna sover i nu och så har de vårt sovrum som lekrum. Detta alternativ känns mest avlägset.

Har ni någon idé? Något av alternativen eller någon helt annan idé? Berätta, ge mig tips och inspiration! Jag är idel öra!